myma.blogg.se

Idag bränner tårarna bakom ögonlocken. Egentligen ingen fara på taket utan en helt rimlig förklaring. Sov länge idag och vaknade inte förrän kvart i åtta. Men jag har ju inte kommit upp i full energi ännu. För jag hoppas att det är något som följt med förlusten av Dan. Men jag har bestämt mig för att stå ut med min trötthet och inte göra någon stor affär av det. Jobbet tar mycket av min energi och jag behöver minst 8 timmars sömn annars blir det inte alls bra. Nu har jag satt igång projekt måla taket ,men tar det så lugnt jag kan med det. På måndag ska M vara med i programmet Fråga doktorn, om autism och husdjur. Hon är lite nervös att hon bara babblade på, men de klipper ju ihop och det är säkert inte så länge heller. Men jag är så stolt över henne att hon trots att hon har häcken fullt med sitt egna tunga lass. Så brinner hon för att undervisa och hjälpa med allt hon kan inom funkisvärlden. Hon har ju sitt egna instagramkonto med superfina följare och de har nominerat hennes pojke till Ellas hjältar som är en fond. Så nu kanske hon eller snarare L får hjälp med en bilbarnstol. Han behöver en specilalbyggd som kostar skjortan. Han är som en liten Houdini och tar sig ur de flesta bälten och anordningar på nolltid. Därför behöver han en tryggare och framförallt säkrare bilbarnsstol som kan funka i många år. Något som är väldigt stressande varje dag för föräldrarna, när han vips tagit sig ur och kryper runt i bilen. Igår när jag kom hem så hade de monterat de nya köksluckorna och det blev så bra. Jag bar satt och tittade på de fina luckorna och mina fina diamantknoppshandtag. Precis samma som vi hade på Röbäck, och jag älskar dem lika mycket nu. Helt fantastiskt vackert när solen lyser på dem och det blir massa vackra färger som kommer från prismorna. Plötsligt när jag sitter där och tittar och pratar med Dan om hur fint vi fått och om han tycker om det så slår det mig att han faktiskt inte på riktigt finns. Det visste jag sen tidigare såklart men känslan av att dela något med någon annan, litet eller stort blev så påtagligt. Jag kände mig så liten och ensam och ingen att dela vardagens alla små händelser med på riktigt. Jag trivs med att småprata ut i luften till honom, men igår så kom tanken att han är ju inte här??? och kommer inte att vara här och se. Idag finns känslan kvar och jag känner mig lite låg och skör. Samtidigt finns det eller jag vill och tror på att han måste finnas på något vis hos mig. Ibland så blir det starkare kanske speciellt i bilen., där jag ofta surrar högt med honom och gråter och tömmer ur mig. Samtidigt så är det inte alls som det var förra året, det är så tydligt för mig att det värsta är bakom mig. Men en dipp då och då är helt naturligt, om man tyckt om någon väldigt mycket och som man sedan förlorat. Sen spelar det nog inger roll om det är en familjemedlem, eller en arbetskamrat , förälder eller en vän. För varje tår jag fäller så kommer jag längre bort från det hemska, ja det känns faktiskt så. Att jag liksom måste gråta mig igenom flera händelser och skeenden i livet där vi varit två. Liksom som jag måste "vänja" mig att vara ensam och prova allt gammalt på nytt igen. Svårt att förklara och göra det begripligt, så jag nöjer med att tänka att just nu är det så här och det varit värre. Idag är jag ledig för jag jobbar helg och jag skall måla och baka en kaka att ta med till de boende imorgon till fikat. De tycker det är så gott med något extra till kaffet, istället för det vanliga fikat. Har en dam som t om säger nam nam när hon får något sött och gott. De flesta är gamla och sköra och jag fasar för när de går bort. De betyder så mycket för mig och jag ser dem som min lilla familj. Några som jag kan krama och sköta om och fylla mitt hjärta med. Idag ska jag nog bara surfa runt med alla mina känslor och tårar. Samtidigt som jag påtar på och tvättar ,bakar, målar taket och styr runt möbler allt eftersom jag målar. Det är en fin dag idag och solen lyser så vackert utomhus, så jag antar att det blir en längre prommis med Märta oxå. Inte för att jag tycker om det utan för att hon älskar att tokspringa upp och nerför snöhögarna och plogkanterna, och jag blir glad av att se henne så lycklig. Sen tycker kissarna om att följa med på promenader oxå, även om lilla Siv inte följer med allt för långt. Skulle behövt skyffla undan lite mer snö oxå,men jag slipper helst hahaha. Nu blir det en kopp kaffe till innan jag skall fortsätta måla lite och sen hänga upp tvätten.

Har börjat med taket...lite bräder då och då tänker jag,när jag kommer till vardagsrummet. Spelar ju ingen roll hur länge det tar för jag har ju inte bråttom. Första varvet är ju det lättaste och jag misstänker 4 varv...suck. Men det kommer att bli bra. Gillar ju inte träfärgade tak, om det inte är en stuga. Detta är ju en stuga,som är mitt hem,så då blir det vitt tak. Det är ljuslaserat sen tidigare,men det kommer nog att bli bra det här. Är lite extra stolt över sonen i Göteborg nu,då han har ett tajt schema den här veckan...trots att han är föräldraledig. Är så glad för hans skull och stolt över hans intresse och kunninghet i historia. Idag är han i stockholm och spelar in ett avsnitt där han skulle berätta om sin forskning. Det skall användas i undervisning sen. Sen har han två föreläsningar, varav en i Linköping eller om det var någon annanstans kommer inte ihåg. På måndag skall han spela in för p3 dokumentär, som inkallad expert på Robespierre som är känd från bl a de tre musketörerna och var en fransk historisk person. Han var lite stressad över att hinna förbereda sig ordentligt och att R skulle nästa ta ledigt från jobbet och ta hand om barnen. Hon har ju fullt upp med sin specialistutbildning. Nu är ju jag stolt över alla barn oavsett,då jag tycker de blivit bra människor och fina personer. Idag jobbar jag eftermiddag och måste spara lite krafter och inte ta ut mig på takmålning. I morgon och på torsdag är jag resurs och då kan man få gå på andra avdelningar. Det är ofta lite mer bökigt då man inte känner de boende och ofta andra rutiner. Många dementa kan vara aggressiva och man vet aldrig om man kan bli klöst och slagen. Men det är viktigt att lyssna på dem och bekräfta annars blir de alldeles oroliga. Vilket inte alls är konstigt om man tänker efter hur många dementa upplever sin omgivning. Igår föll det några centimeter snö. Vilket var lite spännande,för nu på morgonen kunde jag se både hare och rävspår här utanför tomten. Det senare är lite läskigt med tanke på kissarna,speciellt storkisse som inte verkar vara rädd för något alls utan bara nyfiken. Men de har inte fri tillgång till uteliv för jag låser kattluckan. Har oxå märkt hur fort det går med att det ljusnar allt tidigare.. Helt underbart och det är så vackert tidiga mornar med det där speciella ljuset och särskilt idag då det är sol. Ser framemot de nya köksluckorna och det kommer att bli så mycket fräschare i köksdelen. Saknar min gubbe lite då och då och det kommer en lite tår då och då. Men det river inte sönder mig, eller tar över. Det bara är som det är.....och jag har det hemska bakom mig Nu blir det mer kaffe.

Usch har lite söndagsångest och det är i sig härligt. För ett år sedan var det fredagsångest av rang. Helgerna var superjobbiga och ångestfyllda och smärtsamma. Då stannade världen av och de flesta människor såg glada ut och förväntansfulla ut. Åtminstone tyckte jag det då och det blev så påtagligt att där satt jag och var ensammare och kvarlämnad. Nu hade jag gärna varit ledig ytterligare några dagar. Slippa att fundera på om jag tar mig upp på vägen och till jobbet hahaha och liksom bara gå här och vänta ut vintern. Inte för att jag vill sluta på mitt jobb, utan bara för att det skulle vara skönt. Visst är det en av de mest normala tankar vi kan ha. Det tar jag som positivt och jag blir glad av att känna och tänka som de flesta. Att inte se allt i svart eller i bästa fall gråsvart. Idag kommer förhoppningsvis S och hjälper mig med fryskontakten, jippie så skönt att slippa gå och kika på den lite då och då, så den sitter i. Ska göra en paj så de kan få lite i magen oxå och bakade en kaka igår. Oh nej nu ser jag att det börjat snöa igen...suck men då blir det väl lite varmare så jag kan skrapa bort plogkanten. Försökte imorse men det var bara is och hade inte en suck att få bort den. Alltså nu får faktiskt det vara nog....kaputt, da capo, schlutt med snöande. Måste gå ut och pulsa runt och se hur mycket snö det är på altantaket oxå. Kan ju bli spännande hur jag ska få ner det, i alla fall om det är fruset. Men det finns ju speciella snöskrapor för tak så det kanske måste inhandlas en sådan. Hmmm behöver nog inte pulsa runt utan kan nog spana från vägen. Jag kan riktigt tänka mig in hur Dan skulle gå runt och kolla in snöläget och skotta och jämna till. Han var väldigt noga med att det skulle se bra ut och inte som jag. Som mer tänker bort med skiten hur det ser ut sen bryr jag mig inte. Inga raka gångar här utan bara så att jag kan gå och få ut bilen och att det ser hyfsat ut räcker för mig. Lyckades i alla fall hålla mig vaken sent igår och sov till strax efter sju vilket var härligt. Men har sovit lite halvtaskigt och vaknat flera gånger. Har målat tredje varvet på kökskåpen nu och börjat lite på taklisterna i köksdelen. Känns alltid lite märkligt att skriva köket, då köket inte är så stort ahhaha. Nåja det räcker åt mig och visserligen är det fulla skåp, och trångt. Men det funkar i alla fall. Kan dock tycka att ett skåp till hade varit toppen haha. Har nog rensat bort mer än 50% av allt vi hade under de sista 3 åren. Har fortfarande för mycket grejer för att det ska kännas optimalt, men känns som att jag vill ha kvar det mesta som är härinne i alla fall. Ute i förrådet däremot......med alla saker som var kvar sedan tidigare ägare, det krävs inte bara tre vändor till tippen. Men det får bli lite då och då under vår och sommar. Nu ska jag tvärdammsuga av och lägga tillbaka mattorna. Ta en kopp kaffe och sätta igång med pajen.

Skrev ett inlägg igår, med sladden i datorn i......vad jag inte kollade om var om den satt i. Nej då sladden i väggen var så utdragen som den kunde bli, samt de andra sladdarna oxå. Kanske skulle hyra ut Siv till ngn demoleringsföretag som behöver riva lite i taget? Så det inlägget försvann så klart. Men minns inte ens vad jag skrev hahaha. Denna blogg är ju både läkande för mig, men oxå en tyst samtalspartner. Vissa dagar är bloggen en av de ställen som jag "talar" hela meningar med. Några ord här och där till djuren men oxå lite ord rakt ut i luften ämnade åt Dan. Finns inget sorgligt i det utan är faktiskt ganska mysigt. Det kan bli liknande. -Tycker du att det är dax att gå ut och skotta igen.- Nu måste jag ha kaffe, du får låtsas att du dricker ditt. - Den här filmen skulle du nog gilla. Igår var jag ledig och skulle lämna lådinsatserna till Miljökök, då de använder dem som mall till de nya. Så i veckan får jag de nya luckorna. Vilket innebär att jag måste spackla och måla skåpen. Igår tog jag ner luckorna och skruvade bort gångjärnen som var av det äldre slaget. Sådana med en liten sprint och jäsickens annåda vad de satt. Nåja fick bort dem och spacklade och nu skall det slipas och spacklas en gång till. Ni kan ju ana så kul det är för katterna och då mest Siv att klättra i skåpen, som nu inga dörrar har. Inget porslin har hon rivit ut än....men skafferiet är väldigt roligt och hon grabbar tag i allt och bär med sig ut på golvet. När jag skulle fara igår så körde jag fast med bilen på uppfarten. Provade alltifrån att gunga mig loss och att pilla in granris under hjulen. Det är ju lite motlut upp till vägen, men jag har ju ganska löst grus som ligger under snön så det är lätt att bara sjunka ner. Tack gode gud så kom 3 grannar och hjälpte mig upp på vägen. Nu är ju snön blöt och nu är det dessutom halkigt så har inte en aning om hur jag skall komma upp på måndag hahaha. Grannarna föreslog att jag skulle ställa mig längs efter infarten. Vilket var en god ide till jag kom på att då kommer knappt traktorn förbi och risken att den skrapar bilen är stor. Har varit ut och skottat nu på morgonen och snön är så tung och klibbig att det är så jobbigt att ärligt talat var jag på vippen att börja grina av frustration. Måste ta med mig ett stearinljus och gnugga in spaden med så att det inte fastnar. Usch så tröttsamt det är med denna skitsnö. Tack gode gud att jag inte jobbade i helgen,för då hade det blivit stora problem. Hur i hela friden skall jag lösa vårisen? på uppfarten? Jisses kanske jag kan fråga ngn granne om jag kan stå hos dom med bilen? Suck...så mycket sådant att tänka på ,men hellre det än att ha suttit kvar på Röbäck och tänka dystra och sorgliga tankar. Oroar mig hellre för hur i hela friden jag skall ta mig upp på vägen, istället för hur jag skall orka hitta livsmening. Nu anar jag ett litet morgonljus och det börjar vara dax för rond två med snön.Har faktiskt lite träningsvärk bakom skuldrorna efter allt skottande. Det jobbigaste är när man ska tippa av snön och liksom springa upp för en hög och skaka av den. Sen blir det slipning och spackling och så småningom börja måla. Kommer att bli bra eller åtminstone tusen gånger bättre än det var. Tänkte klämma in en lite tupplur oxå så jag håller mig vaken nu i afton hahha. Kliver upp så tidigt att det kan vara tufft att vara uppe efter nio på kvällen. Är ju kvällstrött och är man ensam så har man ju ändå ingen att var vaken med så då drar tanken sängen ännu mer. Dessutom så är det så jädrarns tråkigt på tv, så har jag inget annat att sysselsätta mig med så blir det ofta tidiga kvällar. Men nu ni är det bara ett sextiotal dagar till april??!!! Jippie Håll ut.....

Förr i världen så innebar det datumet att barnbidraget kom. Ibland oerhört efterlängtat...då man hade det ganska tajt ekonomiskt. Idag har jag inte ansvaret för någon annans inköp av kläder,mat och sådant. Förutom djuren då....som jag faktiskt lägger ner förhållandevis mycket pengar på att de skall få bra mat. Tror att det blir billigare i längden, då tänder och kropp mår bättre av bra mat. Jag har alltid dragits åt ordspråk och citat och idag läste jag något som kändes bra. "Den tomhet du känner, kan du fylla med något som betyder något för dig" Tycker det lät så fint och hoppfullt och jag tror att det faktiskt är så. Men att det krävs mod och kraft att göra det. Alla har inte det och det måste man respektera, för annars känner sig nog den personen ännu "mindre" Jag tror inte heller att man kan fylla någon annans tomhet, utan det måste den det berör göra själv. Dan var verkligen en stor anledning till varför jag kände mig glad, lycklig och trygg. Men jag var jag...och det var det som fick mig att känna det lugnet i mig själv. Jag är snurrig, spontan, dominant, envis, och har en massa fördomar och föreställningar om det mesta. Pratade ofta först och tänkte sedan och litade alltid på mig själv. Självförtroende i massor och en ganska usel självkänsla. Periodvis säkert skitjobbig att leva med skulle jag tro. Den stora skillnaden var att Dan visade och sa att han älskade mig ännu mer bara för att jag ibland var skitjobbig. Nja kanske inte varje dag hahaha. Men precis som jag så kunde han bli skitless. Dan var inget helgon, även om jag kanske låter och beskriver honom så. Han hade lika många brister och fel som alla vi andra. Men jag hade aldrig upplevt en kärlek som hans tidigare. Han älskade mig förbehållslöst och det enda "kravet" var att jag var ärlig och att han kunde lita på mig. Det var inte alltid lätt, då det oxå krävde att jag skulle lita på honom. Att känna tillit var inte det lättaste och det tog många år innan jag faktiskt vågade det. Han kunde ibland göra mig galen när hans dåliga självförtroende visade sig. Han hade bättre självkänsla än självförtroende och det tror jag vi kompenserade varann med. Jag hittade på galenskaper och han hur vi skulle utföra dem. Vi var ett skitbra team. Vi är fortfarande ett skitbra team på många sätt, Är inte riktigt på det klara än vem jag är nu. Tror att alla mina främsta egenskaper som spontanitet och optimism inte riktigt är som förr. Inte så att jag målar allt i gråa nyanser, utan mer som om det liksom vilar. För att komma tillbaka eller hålla sig i bakgrunden. Som vanligt en massa surr, men det är så skönt att få tömma skallen och liksom skriva av sig. Nu faller snön....igen och det är dags att gå ut och skotta lite för första gången på 3 dagar hahaaha

Kom just in efter att ha varit ute en sväng på kisspromenad med Märta det känns att det blivit kallare. Slutade tidigt idag på jobbet och har satt upp två hyllor här hemma. Älskar den superbra skruvdragaren jag fick av A-L och H, den är bara bäst. En hylla i det lilla lilla rummet, så jag kan ha skrivaren på den och lite papper och pärmar. Den andra i köket, där jag kan ha kattmat och lite annat som man vill komma åt lätt. Jag har ju ett sådant litet kök så det är compact living som gäller. Har även hunnit prata i radion och fått flera av mig okända personers tack ??? Hur kom det sig. Var först lite fundersam om jag ville "hänga ut mig själv" och mina tankar och känslor på radion. Men då tänkte jag att det finns kanske ngn som befinner sig där jag var, som behöver höra att de inte är "ensam" Att inte vilja leva kvar....jag hade verkligen bestämt mig för att avsluta och följa med när Dan inte fanns kvar längre. Det var inte sorgligt eller på något sätt en hemsk känsla. Låter kanske konstigt ,men det var mer som en givet och självklart beslut. Min dotter visste om det och självklart Dan och det var inget jag hymlade om utan tyckte och tycker fortfarande att det var mitt beslut och min rättighet att bestämma själv. Att sorg, känslor och hur smärtsamt det kan vara att bli kvar efter ett dödsfall tycker jag faktisk är viktigt att tala om. Hur tokigt det än låter så är det en del av livet och något som händer oss alla att någon kär avlider. Det kan vara en make, föräldrar, en god vän eller arbetskamrat, ja t om ett husdjur. Finns så många olika sorters sorg och den gör bara olika ont. Jag vill aldrig vara med om det igen i alla fall ,men kan ändå känna att kan jag prata öppet om sorg och förlust och om en enda människa som förlorat någon kär och inte känner sig ensam i sin smärta, utan tar till sig att det går att överleva. Då skulle jag kunna stå på torget och berätta om hur ont det gjort. Tror faktiskt inte att jag lever i sorg längre, kanske lite i skuggan av den. Jag har hopp och vill känna tro på allt möjligt. På att få träffa alla vänner, på att jag skall få plantera och göra rabatter härute och sitta och dricka kaffe på bron. Få gå en kurs av något slag och lära känna nya människor. Jag tror att det kommer att hända.....jag strävar efter att leva ett gott liv.

Idag är det tydligen måndag och en ledig dag. Skönt som tusan då det har känts som denna helg har varit lång. Dödsfall och bårbilar och ledsna människor har nog påverkat att det har känts lite tyngre. Sen märker jag på kissarna att de verkligen blir "glada" när jag kommer hem. När man jobbar helg så är jag borta mycket och när jag väl kommer hem så går jag oftast direkt i säng. Speciellt när man har delad tur, då jag lämnar hemmet vid halv sju på morgonen och inte kommer hem förrän vid halv tio på kvällen. Mitt på dagen har man ngr timmars rast, som jag fördrev med att lämna igen ett par gardiner och tankade bilen och gick en promenad med Märta. Är så himla trött och slut när jag komer hem, att jag orkar inte hålla mig vaken och ens glo på tv en stund. Var ju på vdc i fredags och de stod frågande till vad som orsakade min hudförändring. De tyckte att det såg ut som bältros,men det stämde inte in på det jag beskrev. Så de tog kort och skulle remittera till hudkliniken. Tror ändå att det är en följd av en själsstress, som jag upplevt under decembermånad. Idag skall jag "finskotta" lite runt bron och göra en bredare gång till dörren. Skall tydligen komma mer snö till helgen :(......blääää säger jag. Vilket konstigt liv vi lever de flesta av oss under denna pandemi. Vi som är ensamstående är nog mer ensamma än någonsin och när man som jag är kvällstrött och har eremitdrag så blir det nog ännu mer påtagligt att man saknar att bara surra med någon om i princip ingenting alls. har en god vän som ringer mig lite då och då och henne brukar jag surra med länge och det är så mysigt. Sen så finns det andra goa vänner som hela tiden finns i mitt hjärta och betyder nästan allt för mig. De svävar liksom runt i mitt medvetande och vetskapen om att de finns en signal bort är ovärdeligt. Längtar efter att träffa barn och barnbarn oxå och få skratta och bara hänga. Kanske känns det extra mycket då ett av barnbarnen fyllde fyra igår och inget kalas eller firande hölls som "vanligt". Tänk att L fyllde fyra år och nu går från småbarn till liten pojke. Tycker ofta att fyra år känns som ett nytt stadie på något vis. Vår lilla L har ju autism 3 och har ingen uppfattning om att han fyllt 4, utan han tuffar på som vanligt. Ibland gör det så ont i mig att han inte förstår hur älskad han är. Att han kan säga om han har ont eller utrycka med ord vad han känner. Men det är ju tack gode gud mina känslor och inte hans. Han har två fantastiska föräldrar som kan läsa honom och gör allt och då menar jag allt för honom. Han är en lycklig liten pojke, med ett leende som kan smälta isberg. Som radar saker och hoppar och skuttar och är mig så kär. Grattis älskade L <3 Jag tänker ibland att jag lever i en bubbla....som jag på något vis hoppas ska spricka så småningom. Tänk när man kan kramas och träffas och skratta, så mysigt. Men min bubbla är ändå helt fantastisk om man jämför med den bubbla jag var i för ett år sedan. Herregud så hemskt det var och det knyter sig i magen när jag tänker på hur överdjävligt det var. Det är så fantastiskt att kunna skriva var.....för nu har jag överlevt det djävligaste av allt. Jag strävar efter att hitta mer, att lära känna mig själv mer. Att hitta nya vägar att gå på. Jag vill tro att Dan går bredvid eller snett bakom och allt som gör mig glad och får mig att skratta och leva gör honom ännu gladare. Det gör mig inte ledsen att tänka på honom utan bara ett litet hugg som övergår i varma känslor. Finaste älskade Dan, Saknar din fysiska närvaro och t om ditt smulande och ditt huckrande skratt. Men vi var ett fint team och den andan ska jag minsann vårda och älska och är så tacksam över. Just idag är jag glad över att jag fått dela mitt liv med dig. Bara vara glad och känna hopp om att det fortsätter kännas bra. Att pandemin bara försvinner och att solen lyser och smälter bort snöhelvetet. Men det kommer.....ja det finns hopp

En sak är ganska skön och det är att det finns inga speciella minnen för ett år sedan. Mer än att jag vet att det var förfärligt. Det räcker med det och inget som jag "bryr" mig mer om. Igår var det sorgegrupp och pga pandemi så träffs vi över zoom. En sorts skype....nja jag fördjupar mig inte mer i det, för jag är som sagt körd på teknik av alla de slag. Men det var så fint att se och höra varandra. Egentligen så skulle vår grupp vara avslutat i november, men vår ledare tyckte att vi behövde mer. Det går inte att förklara hur skönt det är att få säga att det är tungt, eller att man saknar och att man tvivlar på livet. Man behöver inte förklara utan vi bekräftar varandra som bara en änka/änkling kan göra. Det finns en grupp för änkor och änklingar här i umeå och jag har varit med på dem några gånger. Men det är inte min mötesplats som jag söker. Där är det mest äldre kvinnor än mig, men det är inte det som inte känns bra i huvudsak. Utan att de efter 15-20 år fortfarande sitter där och sörjer och saknar. Jag kommer alltid sakna och sörja Dan, men han skulle bli så ledsen om jag fastnade i sorg pga honom. Att jag inte försökte hitta tillbaka till glädje och att ta vara på livet som jag har. Jag vill inte fastna i sorgens garn och liksom väva in det i mitt liv, så att jag inte ser annat än mellan trådarna. Jag vill kunna stå härute på gården och känna doften av havet och sträcka ut mina armar och säga. -Se Dan....jag lever och det är helt okey. Vaknade strax efter fyra av att kisse bet mig i näsan.....nej det var för tidigt och till slut fick jag dra täcket över huvudet och somnade om. Jobbar eftermiddag och i helgen och det är skönt att vara mobil och inte sitta instängd i snökaos. Var ju barnvakt ett tag igår, köpte lite mjölk och for sedan hem. Hade ställt upp värmepumpen så det var riktigt skönt att komma hem. Nu är det drygt 18 grader utomhus och min värmepump kämpar och låter faktiskt irriterande högt. Men jag föredrar ljudet framför att sitta i ett kallt hus. Hmm hus är ju kanske lite tokigt ibland att beskriva min bostad med. Men det gör jag i alla fall. Det är ju en stuga och inte lika tjocka väggar som ett riktigt hus, så energivärdet är ju inte så högt. Men jag trivs och det är ju huvudsaken. Katterna har just busat klart och har nu somnat av trötthet och Siv drog ut 2 kontakter, så det är tydligt vem boven är. Hon liksom springer bakom kontakten fastnar och springer iväg...och kontakten dras ut. Antar att jag måste fästa dem bättre i väggen. Skulle ha varit på vårdcentralen i tisdags men blev ju instängd av snö och att ett träd fallit över vägen. Men har en ny tid nu på förmiddagen, så det blir lite att ränna fram och tillbaka idag. Sitter och tittar ut och ser bladen från vindkraftverken som finns härute. De lyser i orange-rosa av solen och det är så vackert. Märta har kurat ihop sig bredvid mig och radion står på. Apropå radion så skulle de till M idag och göra ett reportage om djur och autism. Det hade tydligen kommit en ny studie om att djur är "bra" för autistiska barn. Att de kan knyta an till djur på ett speciellt sätt. Det är väldigt tydligt tycker jag trots att deras valp bara har varit hos dem ngr månader. På lilla L märks det inte något och han struntar fullständigt i lilla Ruth. Hon tycker han är jättekul, och skuttar glatt bredvid honom. Men det är så stor skillnad på M nuförtiden. Hon har alltid varit lite rädd för djur och liksom ryckt till så fort de rört sig. Har aldrig sökt sig till djur eller varit intresserad utan väldigt osäker. Om Märta eller kisse hoppat upp bredvid henne så har hon alltid reagerat som om de skulle anfalla och liksom varit osäker. Men nu är hon helt oberörd och oftast sover hon och Ruth tillsammans. Hon ligger oftast bredvid M när hon spelar på datorn och hon har verkligen utvecklats av Ruth på denna korta tid. Ruth är en mops som är helt underbar och ett litet svart energiknippe. Nu skall jag gå och borsta tänder och fräscha till mig och bege mig in till staden. Hoppas nu att det inte är bältros, utan ngt annat. Fast jag har ju redan uteslutit bältros som den hobbydoktor jag nu är hahaah.

Ja man kan kanske bli lite knäpp om man sitter isolerad helt och hållet. Tänker på eremiter eller fångar om sitter isolerad!!! jisses vad lätt det skulle vara att bli helt knäpp i luvan. Nu är ju jag inte ens i närheten men visst kan jag skratta åt mig själv, när en del knasiga tankar far fram genom huvudet. men först bilden från dotterns hus. Har just nu ingen aning om det blev en bild eller inte hahaah. Nåja har just försökt hålla mig ifrån att spika upp Siv på väggen alternativt, sy en tvångströja. Hon tog fart nyss och klättrade uppför en gardinen och lyckades på stången på trekvart. Den är sex meter lång och sträcker sig efter hela fönsterpartiet. Medan jag fixade på ena stället for hon glatt till andra sidan och hängde där. Jag skrek och försökte på bästa sätt påkalla hennes uppmärksamhet, vilket fick Märta att flyga upp från sin sovplats. Osäker på om det var hon som befann sig i onåd. Nåja nu sitter stången uppe igen och friden lägger sig här förhoppningsvis igen. När jag skulle greppa datorn som stod på laddning så ser jag att bägge kontakterna är utdragna!!!! både till skarvsladden och från skarvsladden till väggen??? Den upptäckten är....eh vänta Nu fick jag avbryta för Siv har börjat gnaga på fönsterbrädan ...???alltså tror hon att hon är en hundvalp??? Nåja upptäckten om sladdarna hör ihop med mina funderingar och tankar som jag får ibland. Har sett en serie på Netflix en sorts dokumentär i flera delar. Som heter Surviving death och handlar om livet efter detta, medium, reinkarnationer och allt däremellan. Jag har alltid trott eller velat tro på ett liv efter detta. Varit hos medium och spåkärringar,mest för min egen underhållnings skull. En förutspådde och beskrev Dan och sa att jag skulle träffa just honom. Inte förstod jag att det var just han förrän efteråt och när jag lyssnade igenom tapen. Dan var skeptiker, men tyckte även han att det var lite märkligt då det var väldigt detaljerat det hon sa. Men hursom så var Dan skeptiker och när vi pratade om livet och döden så minns jag en gång att han sa: Om det finns ett liv efter detta så lovar jag att jag ska spöka för dig. Jag går inte omkring och letar efter tecken men är nog mer medveten om att eventuellt få något. Skulle dessa konstigheter som att sladdar dras ut här hemma vara ett tecken??? Nja låter inte helt troligt att Dan skulle göra så. Men oftast dras tydligen andevärlden till elektriska saker,men ändå....nja tror mer på Sivs alla knasigheter. Även om det tycks mig alltmer konstigt.... Jag drömmer väldigt sällan om honom, eller att han är med i drömmar. De gånger det har hänt så har jag sällan sett honom helt och hållet. Mer att han är bakom mig eller just gick in i ett annat rum. Det närmaste är att jag såg hans skjortknappar!!! En del säger att det beror på att man inte är mogen för att drömma om personen. En del säger oxå att antingen kommer drömmarna nära i tid efter personens död eller efter några år, tre år verkar vara en medeltid. Så jag får väl vänta då, men oj så jag längtar efter att få drömma om att jag håller om honom. Härom natten drömde jag dock en annan variant....jag har ju som sagt varit ute och skottat en del och det har väl präglat mitt drömmeri. Hursom så var drömmen lite rörig och på något sätt så var jag tillbaka på Lyckebo som var en barnkoloni förr och som jag var flera somrar på. Nu var det en lång backe och jag skulle "måsta" skotta hela backen ner mot sjön. Jag nästan grät och i drömmen så sa jag : -Var är du Dan när jag behöver dig? Då kom hans bästaste vän gåendes och det var som en röst som sa : Jag skickar H istället..........Sen blev det hur tokigt som helst min dröm och H stod på snöspaden och liksom åkte på den samtidigt som han skyfflade en lång fin backe hahaha Vet att jag tänkte herregud han kommer att slå ihjäl sig ....men han stod på spaden hela vägen som värsta skateboardproffset. Den drömmen fick mig att tänka att Dan finns med mig. Jag har ofta tänkt så men nu är det mer funderingar på om hur vi skall kommunicera. Nej kanske mer att jag skall ta till mig det på ett annat sätt och vara mer öppen för att han faktiskt är med mig. Hjärnan kanske bara spelar mig ett spratt för hur gärna jag vill att det skall vara så. Vilket gör att det liksom blir självuppfyllande det jag känner. Dan sa när han levde att jag behövde träffa någon som tog hand om mig. Han tog upp det flera gånger men jag ville inte prata om det. Jag ville varken prata om det faktum att han skulle lämna mig eller om så absurda ämnen. Nu kan jag ångra att jag inte lät honom få säga det han ville säga till mig. Sist jag var till mediumet så sa hon att Dan ville att jag skulle träffa någon som kunde ta hand om mig??? att han skulle ge mig ledtrådar och guidning?? Dom här tankarna är inte helt lätta och något som jag kämpar med och mot. För det första så vill jag se mig själv som helt kapabel att ta hand om mig själv. Jag söker inte intimitet, jag söker inte någon som tar hand om mig. Jag älskar Dan med både min kropp och själ. Men jag längtar så efter någon som bryr sig om mig, på andra sätt. Någon som vill dricka kaffe med mig och prata om allt och inget. Någon att ringa för råd och någon som förstår att jag behöver få bry mig om någon. Som inte har några förväntningar mer än att vara min människa. Någon som förstår att jag inte är ute efter en ersättare för Dan. Det går inte att ersätta en annan människa mot en ny, på det sättet. Det var det jag trodde Dan sa, att jag skulle ersätta honom med en annan man. Men det var inte det han menade, det förstår jag bättre nu. Han visste att jag hade behov av att bli omhållen och att jag ville ha sällskap och att jag inte var en sådan som ville vara ensam, hela tiden. Men dessa tankar kommer från ett ställe som jag inte riktigt har koll på. Jag har det bra här med mina djur och det känns oerhört motigt att måsta lära känna någon annan person. Att känna att jag måste ge mer än jag har lust med. Att vara trevlig eller åtminstone intresserad av en annan människa. Nja det är inte aktuellt känner jag. Samtidigt som jag längtar så efter närhet och värme från en annan människa. Ibland så blir jag riktigt irriterad när tankarna på en annan person i mitt liv ploppar upp och jag kan för mitt liv inte förstå varifrån det kommer. Men nu kommer det snurrigaste jag någonsin skrivit???? Jag börjar mer och mer tro att det är Dan!!! som liksom pushar på och jag har t om börjat säga högt. Inte nu...jag är inte redo än.....vi får se. Ja jag har t om sagt högt....ja jag ska men ge mig tid. Han var alltid så mån om mig och att ta hand om mig. Inte kan jag för ens en miljon kronor se mig själv som någon som måste tas om hand. Men Dan sa alltid att han verkligen älskade att ta hand om mig. Om han menade att vara omtänksam och alltid se till mitt bästa så förstår jag mer vad han menade. Jag kan verkligen känna att Dan finns med mig. Ibland blir jag nästan lite rädd och känner mig lite rädd för att få se något jag inte är beredd på. Men känslan vill jag absolut inte vara utan, att känna och liksom "höra" honom. Käraste Dan min bästaste vän. Du är så älskad och saknad.

Ja nu tar jag till kraftuttryck. För nu blev det kallt istället för snöhelvetet. Usch och ändå har jag bara 20- och det torde komma djävligare dagar med lägre temperatur. Tänkte jag skulle visa dottern ena bild,där de håller på att gräva fram den ena bilen. Men får göra det från datorn då mobilen bara kan visa kamera bilder. Ehhh eller jag hittar inte hur man gör hahaa Skall in till stan idag och vara barnvakt några timmar, medan sonen är på styrelsemöte. Barnet ifråga är mitt yngsta barnbarn och en liten kräkis så ombyte krävs,om jag inte vill dofta kräk. Nu har jag höjt värmen här inne och ska snart ut och ställa om tiden på Motorvärmaren. När man är ensam,,,om jag nu inte räknar mina fina djur så ger der mycket tid till tankar och reflektioner. Tänkte att jag skulle berätta om alla tankar som kan fara omkring,men då måste jag skriva genom datorn då det är mer pålitligt än mobilen. Så jag återkommer med en del två..

Var ute sex gånger och skotta igår och när jag var klar,så gick jag in och hängde upp vantar,mössa och skor på tork. Genomblöt av svett så bytte jag tröja. Under tiden hade traktorn varit här!!! Med snöslunga!!! Så det var bara att ta på alla kläder igen och ta bort allt som sprutat in på gården. Var ut i morse vid sextiden men Märta försvann i snön. Så snabbt röja 2x1metet så pass hon kunde kissa och bajsa. Orättvisan är total.. när jag ser på motsatt sida på vägen. Vinden ligger ju från havssidan så all snö blåser över på min sida. Seriöst så börjar det vara svårt att tippa snön någonstans?!?! Det går inte att styra snön,dessutom svårare för jag har ju uppförsbacke till vägen. Så det måste tas skopa för skopa. Min aversion mot snö har vara ökat. Dottern i yttersjö har nog ändå det ännu värre. Hennes snömängd på höjden är brutal. Skall be henne ta lite kort så kan jag lägga in här. Nu skall jag leta fram torra vantar och mössa och gå ut och ta några metrar igen. Tycker det är värre idag än igår. Igår så blåste det värre och kanske lite av all snö virvlade runt hela tiden. Men jag skulle kunna säga att SNÖN suger.

Herrejösses det var inte ens att tänka på att bege sig någonstans idag. Det blir att ta ut komptimmar idag och inget besök till VDC heller. Hade tid på vårdcentralen idag då det finns en möjlighet att jag har bältros. Är osäker då jag inte har så ont som det brukar vara och inga blåsor. Igår bad jag sköterskan på jobbet att titta och hon sa att det måste ju vara bätlros. Läste lite om det och det kan tydligen göra ont och ge nervsmärta, vilket låter ont och så ont har jag inte. Ingen reaktion på vaccinationen heller för jag hade det innan sprutan. Stod att själslig stress kunde få bältros att slå ut. Det är väl det enda som stämmer, för inre stress har jag känt hela december. Nåja får boka ny tid för idag kommer jag ingenstans. Svårt att se ut för snö har blåst och täcker de flesta fönster. När jag skulle ut med Märta så fick jag trycka upp dörren och trappan "syntes" inte. Just nu är blåsten värre än snön, för den skapar små berg av snö. Pulsade upp till vägen och den var faktiskt farbar vissa metrar, tills ett berg av snö gjort drivor, men det skulle vara helt idiotiskt att försöka prova.. Har rörelsevakt på lampor härute och de lyser hela tiden och det knakar i huset. Lite läskigt och mysigt på samma gång. Det enda som oroar är om strömmen far, och det blir kallt och mörkt. Men våra förfäder överlevde, så det ska jag nog oxå göra hahaha. Ångrar jag flytten??? absolut inte. Blåsten tar nog i lite mer härute vid havet och den är stark ska gudarna veta. Det kom en vindil när jag var ut med Märta och jag kände hur jag nästan tappade balansen, Det ironiska mitt i allt så köpte jag igår, ett par våriga gardiner som jag strök, fållade och satte upp i går afton haahaha. Jag ville mentalt skynda på våren och ljuset och här sitter jag idag med en morrande Märta. Hon morrar åt alla ljud utomhus och det låter skumt från elpumpen. Nåja en viss oro finns, men det tar ju slut någon gång. Bara inte mitt dåliga tak far mer illa av detta......... Nu ska jag koka mer kaffe och snart ringa till jobbet och meddela att fru Granström tar sig ingenstans idag. Återkom i morgon, står det på min skylt just nu. Om Dan levt så skulle han med liv och lust kastat sig ut och skottat nu. Tror att han nästan skulle tyckt om det. Jag tänker vänta tills det blir ljusare innan jag går ut och fortsätter. Har bara skottat fram trappan och en tre meters gångväg. Min vapendragare Märta ville in och katterna satt i fönstret och jag strök bort lite snö från fönstren så att de kunde se mig bättre hahha Nu har ni fått en liten uppdatering om läget härute i alla fall. Antar att det är nog så bökigt inne i staden och att alla snöröjare jobbar arschlet av sig just nu. En sån tur vi har dem <3

Jag tror ja jag är nästan säker på att det är Siv som är boven. Nu är det i alla fall kört och doften är inte kul här. Vad? kanske ni tänker....suck. Tredje gången gillt och den här gången missade jag det. Frysen....ger mig tusan på att det är hon som sliter ur kontakten. När jag ställde in sängen i lilla rummet täcktes alla kontakter över och jag har fått dra en skarvsladd, från hallen. När hon får sina tokil så springer hon runt som en galning och biter i allt och fastnar i allt. Hon river och sliter och gnager. Har t om försökt ge sig på att gnaga på bordsbenen!! Samtidigt så är hon den gosigaste katt jag någonsin mött. Två gånger har jag hört pipet som indikerar att ngt varit fel och det har inte hunnit tina. Men nu stinker det när jag öppnade frysdörren. Suck och den var närmast fylld......så nu är det bara att börja tömma i säckar och försöka vädra. Vet det tusan när kontakten for ut men det var inte igår, utan måste ha hänt när jag var på jobbet, tidigare i veckan. Förgrymmade kattuschling.....gör lite ont att slänga så här mycket mat åt pipsvängen. Tur att det är tömning av matkärl på torsdag och att det skall vara kylgrader så det inte sticker apa ur tunnan. Sov länge idag och det beror nog på att jag var uppe sent igår och såg en serie, som jag gillar mycket. Virgin river heter den. Ingen toppserie, utan bara sådär småmysig och lite igenkännande, då det handlar om bl a om en änka. Idag för ett år sedan var jag på bårhuset och tog avsked en sista gång av Dan. Just när han avled så var han blek och lite gulaktig i hyn. Näsan var vass och han såg inte ut som sig själv riktigt. Jag vet att jag hade känslan av att, jag var inte klar med mitt avsked. Jag måste få en stund med honom alldeles själv. När jag kom dit så frågade jag om han var missfärgad, vilket man ofta kan bli efter döden. Särskilt om man haft syrebrist, vet att min mamma var nästan blåsvart på vissa ställen. Vaktmästaren tittade på mig och sa nästan förvånat: -Nej jag tycker han är jättefin. Jag gick in i rummet på bårhuset där man kan ta avsked och han låg på en brits och såg så stilla ut. Låter kanske knasigt att säga att han såg stilla ut då han var död. Men det fanns ett sorts lugn i hela rummet. Det enda som stack ut var kylan från hans kropp. Han var så kall och när jag la min hand på hans bröst så röck jag först till mig handen, av den plötsliga kylan. Han såg precis ut "som vanligt" och han hade liksom "svällt" upp sig och det vassa,och vita var borta. Han var så fin och jag tog många kort och även en kort film. Klippte av en tuss hår, vilket kanske låter helt knäppt och fråga mig inte varför?? Har inte en susning, men det var som om jag behövde göra ritualer för att jag skulle vara säker på att jag varit där och att han verkligen var död och borta. Jag pussade honom vid tinningen och tänkte att jag ville känna hans doft en sista gång. Men det fanns inte så mycket kvar, doftade mer kallt och sjukhus. Det var så fint och trots allt är jag glad att jag for dit och såg honom och inte hade kvar bilden på näthinnan hur han såg ut när han just avled. Men jag hade ändå kvar känslan av att "jag var inte klar" Hade jag kunnat så hade jag velat ta hem honom. Vet att jag till och med fick ett infall att bara slita tag i båren och springa. Långt och aldrig stanna, förrän det var bara han och jag. Tänkte inte så genomtänkta tankar under denna tid, och jag fick ibland hålla i mig för att inte avsluta mitt liv. Vet att jag stod flera gånger och tittade på Dans alla mediciner och kände dragningskraften. Jag ville verkligen "fara till honom" och förstod inte alls varför jag skulle vara kvar. Men Märta och gammkisse kunde jag ju inte lämna vind för våg. Jag hade gjort upp planer om hur jag skulle gå tillväga och lösa allt. Men sen, kom jag ihåg löftet jag givit till Dan. Att jag skulle kämpa, att jag hade lovat att finnas för barnen. Det var så svårt och ett löfte som jag ångrat så många gånger. Men jag har brutit många löften, men just detta löfte var speciellt som inte går att förklara. Vi satt vid bordet i köket och jag sa att jag inte förstod hur jag skulle klara mig utan honom, att orka finnas. Dan sa, att nu var ju stugan fixad det mesta på och att barnen skulle förstå att jag inte kunde lösa ut dem ur dödsboet på en gång. Men Dan det är ju dig jag pratar om.....hur jag ska vilja finnas kvar när du inte finns. Jag vill inte det,,,,,jag förstår inte varför jag skulle vilja det när du är borta. Du är ju den som får mig att vilja leva och känna glädje och den som jag ville bli gammal med. Han tittade på mig och sen reste han sig från stolen och ställde sig upp och knäppte på vattenkokaren för ännu en kopp kaffe. Stod en stund vid bänken med ryggen mot mig och med händerna på bänken. Liksom på knogarna och uppdragna axlar, brukade skoja om att han såg ut som en gorillahane hahaaha. Sen gav han mig en kopp kaffe till och en åt sig själv och satte sig igen. Jag respekterar det du säger, men jag vill att du kämpar först. Han såg på mig som han aldrig gjort förr. Liksom lugnt men ändå så bedjande. Du måste kämpa tills det inte går. Det är viktigt för mig att veta att du finns för barnen. Att jag vet att verkligen försöker finna. Dan bad mig nästan aldrig om något. Han gjorde allt för mig och därför kändes det otroligt "stort" att han verkligen bad mig vara kvar. Han krävde inte ett löfte utan tittade bara på mig och sa. Du måste försöka och kämpa. Jag hörde mig säga, ja jag ska, göra allt vad jag orkar. Men det blev inte så ändå, för jag orkade inte leva utan honom. Jag dog invärtes flera gånger och det enda som höll mig vid liv var löftet och minnet av den stunden vid köksbordet. Här sitter jag idag, med rutten mat i frysen. Dan och gammkissen är döda, Jag lever och har hälsan och tankarna på hur jag ska avsluta mitt liv, finns inte längre. Jag har överlevt den värsta tiden i mitt liv och jag är kanske inte riktigt klar än över vem jag är nu. Jag har tak över huvud och jag är så tacksam över att jag flyttade från lägenheten. Vissa dagar känner jag mig gammal och förbrukad och övergiven av livet. Andra dagar är helt okey och allt oftare kommer det bra dagar. Nu skall jag dricka en kopp kaffe till och sen måste jag ta itu med frysen och eländet där. Snön faller stilla utanför fönstret och alla djuren ligger runt mig i soffan. Dan finns med i mitt hjärta och om jag blundar kan jag "se" honom bredvid mig.

Skulle man säga att idag är dag 1?? Dagen efter årsdagen och den dag då sorgeåret har gått sitt varv? Inte vet jag vad jag ska svara, känna eller tycka om det. Jag är bara glad att dagen och kvällen gick bra och stundtals var fylld av leenden och värme. Igår tog jag den första av två covidvaccin, vem hade trott det för ett år sedan?? Att det skulle bli pandemi och kaosartat emellanåt, och att jag skulle flytta ut till Sörmjöle, börja jobba på äldreboende och framförallt överleva! Från förra året minns jag i princip inget från den här dagen, mer än total obegriplighet. Mådde hela tiden lite illa och ingen matlust och jag gick ut med Märta som en zombie. Det var som en väldigt påtaglig overklighet och tankarna var som en seg massa. For in på jobbet 1 1/2 timme tidigare igår, mest bara för att jag gjort alla ärenden jag skulle göra och att på jobbet, vilar jag från alla tankar och går in i arbetsmood. Har tagit ut en semesterdag idag,mest bara för att jag var orolig om jag kunde sova inatt. Men det gick bra och när jag kom hem igår kväll från jobbet, så var det en konsert på tv ,med Tomas Ledin och jag satt och tittade på Dans porträtt i ramen på tvbänken. Ledin sjöng många av sina gamla och populära hits och det var trevligt och jag satt och mindes tillbaka till andra tider. Dottern skickade filmen om Dan som vi spelade upp på minnesstunden. Det var fint och tårarna rann, men mest bara över hur mycket vi gjort och vilka fina ungdomar vi har runt oss och barnbarn. Det kom ingen förtvivlan eller känslostorm eller något annat än känslan av kärlek och stolthet som jag tror att Dan "förmedlade" till mig. Jag känner inte att något speciellt inträffade på årsdagen, vilket inte är så konstigt, för egentligen dog han redan den 5 januari på något sätt. Hade ändå gruvat mig flera månader inför dagen så jag var beredd på en tung dag med bakslag. Jag är inte färdigläkt eller känner att det är nystart. Jo på ett sätt känns det som nystart, då jag ser framemot att snön försvinner och att ljuset och värmen kommer. Längtar tills jag kan sitta ner och dricka kaffe ute på bron. Dan finns med mig hela tiden på ett fint sätt och det ger mig både glädje och kärlek, även om jag ibland längtar efter att få hålla om honom. Jag saknar närhet så fruktansvärt mycket, att få krama och skratta med någon. Saknar någon att bry mig om, någon att prata med om ditten och datten med. Någon som man kan äta middag med och som respekterar mig och mitt sorgearbete. En änkeman skulle passa finfint, som inte annat vill än ha sällskap. Kärlek är inte något jag söker utan vänskap och kramar, utan intimitet. Men jag är inte riktigt där än..... Hade egentligen tänkt åka upp till stugan idag och kolla läget. Men det får vänta ett tag till, för jag har inget lust att åka fram och tillbaka idag. Istället skall jag göra rullader och lite köttfärsbiffar. och om jag ids baka lite matbröd. Annars blir det imorgon. Snart ljusnar det och jag är innerligt tacksam över att det inte snöade lika mycket härute som i stan. Snöskottning är så tråkigt att det är på samma nivå som lövkrattning hahaha. Fast det är faktiskt tråkigare än det mesta. Till Dan; Godmorgon min kära gubbe. Älskar dig idag oxå....Så brukade jag säga, till dig med fortsättningen....och jag tror jag kommer att göra det hela dagen. Du log alltid då och sen pussade jag dig på pannan. Mitt lilla gosetroll, vet du vad? Älskar dig idag oxå...ända till månen och tillbaka

För ett år sedan sov jag på golvet nedanför Dans säng. Barnen sov i fåtöljer eller på golvet. M hade vakat medans vi fick några timmars sömn, det går aldrig att mäta den tacksamheten jag känner. Kände mig mer närvarande denna dag än jag varit dagen före. Hade försökt gå undan till ett anhörig rum för att sova, men jag bara grät. Så jag gick tillbaka till Dans rum. Vänner och familj kom och gick under dagen. Dan fick en morfinpump ,men ibland tog smärtorna över och han bara fäktade med armarna. Det var så hemskt och jag tänkte att jag vrider på och ger honom en överdos...jag tar straffet. Men det gick inte att göra så, då det var låst på mängd och tid. Han blev gulare i huden, och strimmorna på benen av syrebristen bleknade. Men han andades lugnt och varken rosslade eller kämpade. Det finns stora luckor för mig under dagen och jag var liksom inte där på något konstigt sätt. Alla var så fantastiska runt oss och vi hade det riktigt fint stundtals. Precis så som jag visste att Dan ville ha det. Jag satt ibland bredvid hans huvudända och och sa hur mycket jag älskade honom och att jag visste att han älskade mig. Jag bad honom att släppa taget, att jag klarade mig. Timmarna gick och det blev kväll. Portarna skulle stänga klockan 10 och M funderade på att fara hem och byta kläder och fräscha till sig. Men först skulle vi gå och ta en kvällsrök. Jag hade lämnat min telefon på laddning innan jag gick. Men tack gode gud så tog M med sin. Då ringer hennes telefon och Simon säger: KOM Skynda er..... Vi sprang och jag bad högt i hissen....snälla låt han gå......snälla Dan gå dit du måste..... Jag rusade fram till honom och sa älskling gå till mamma.... det är okey. Älskar dig. Han tog ett andetag....och var borta. Det var ingen kamp eller dramatiskt utan bara....över. Vi hjälptes åt att tvätta honom och hans bästaste vän var med och det kändes så bra. Det sa även Dans barn att det kändes så rätt. De sa att H:s kramar kändes som pappas. Tycker det var så fint. Min panik låg under ytan och jag ville bara springa ut och så långt bort jag bara kunde. Jag var ensam nu....Dan var död. Min son följde mig hem trots att jag sa att det inte behövdes och han körde bakom mig hem. Jag skrek som en galning i bilen så jag var hes flera dagar efteråt. Han var död det förstod jag ,men ändå inte. Hur kunde det bli så? Vad hade hänt? Det var så obegripligt....inte kunde väl Dan vara död och borta???? han var ju min människa...min älskade, min person, min bästaste vän. Jag stoppade all den där ångesten och paniken i en box långt in i själen och bara fungerade de första dagarna. Liksom avstängd och praktisk. Ikväll kl 21.43 hade det gått 1 år. 1 år som jag aldrig mer vill uppleva. Jag har kommit så långt i mitt sorgearbete, även om jag ibland snubblar till och faller. Dan skulle vara stolt över mig. Jag är oxå stolt över mig. Han ville inget annat än att jag hade det bra och skrattade och levde. För honom är jag beredd att kämpa vidare, för det vi hade. Han finns inte ,men han har funnits och det betyder något för mig. Älskade grynet mitt, älskar dig var du än är. <3

Tidigt på morgonen ca 6tiden, föll Dan in i ett tillstånd av ytlig medvetslöshet. Han hade fått komma upp på onkologiavdelningen, till personalens "förvåning". De trodde ju att han skulle avlida redan på akuten. Men han höll sig kvar. Jag var i ett töcken som samtidigt var glasklart. Nu har jag förstått att jag var i en sorts chock. Men då var jag "jättekonstig" Jag klarade knappt att vara inne i rummet utan ville mest bara därifrån. Dans barn satt runt honom och fler vänner och familj slöt upp så han var aldrig ensam. Men jag förmådde inte att ta in det som hände.....kunde knappt närma mig sängen. Ibland så tror jag att den lilla bubbla som jag och Dan befunnit mig i sprack och jag kände mig eller ställde mig utanför. Vi hade levt ett så nära liv under året och varit tillsammans dygnet runt. Vi "hade "mörkat" en del för alla hur illa det egentligen var ställt. Vi hade liksom slingrat ihop oss och nu var det en massa andra som kommit in i bubblan eller som spräckt bubblan. Jag kunde inte ta in scenen, med Dan min älskade som låg i en säng med familj och vänner runt sig. Är så tacksam för alla som fanns där runt honom, så mycket kärlek och vänskap. Jag kände mig så kall och konstig och som om jag var en isdrottning. Men jag förstod inte egentligen utan blev praktisk och frånvänd. Då var det så skönt att M fanns där och hjälpte till och helt enkelt fanns där, när jag inte kunde. Hon vakade när vi andra sov några timmar och det kommer jag aldrig kunna glömma. Så fint och kärleksfullt och ovärdeligt. Jag for hem för jag skulle ju ge kisse mat och byta om. Skyndade mig in och kisse skrek av hunger så jag hann inte ens ta av mig jackan. Gick direkt till kylskåpet för att ta fram hans mat....då såg jag filen. Filen som Dan brukade ta till morgonmedicinen!!!! Hann tänka: - Vem ska dricka upp den? Dan dör ju nu???? Herregud Dan håller på att dö.....Jag skrek rakt ut och bara ramlade ner på golvet. Det händer nu....nej det händer nu....Dan dör. Där och då förstod jag och jag rusade tillbaka till bilen. Skrek och grät hela vägen tillbaka till sjukhuset. Fick lov att samla mig i ett dagrum, innan jag kunde gå in till honom. Hade fortfarande svårt att vara för nära honom, då jag kände att jag höll på att gå sönder. Men jag vet att han förstod mig och det fanns så mycket värme runt honom. Jag höll ihop, men behövde röra mig och gå omkring för paniken låg hela tiden under ytan. Alla fina som kom till hans bädd, det var så fint och jag kände mig trygg med att lämna rummet. Där låg han...han som jag inte trodde jag kunde leva utan. Han som jag fortfarande inte har lärt mig att leva utan. Dan finns i mitt minne och i den starka kärlek som jag har till honom. Jag lever ett liv med honom på ett sätt som inte går att förklara utan att det låter helt galet. Jag lever inte i minnen eller av minnen utan med minnen. Jag saknar hans kramar oerhört mycket och att få prata med honom, närheten saknar jag så det gör ont i bland. Men jag tror att jag lär mig för varje dag att leva utan hans fysiska närvaro. Älskade vännen min, nu är det snart över det första året utan dig och det värsta år jag någonsin har varit med om. Hade inte en aning om att sorg kunde göra så ont.

Så står det på min räknemätare på hur många dagar och timmar, det är sedan Dan dog. Det visar oxå minuter och sekunder. Men på något sätt så är han dödsdag idag, för mig. Idag var den sista dagen då vi pratade, skrattade och försökte leva som "vanligt" Som vanligt så vaknade jag tidigt, Dan hade inte sovit i sängen så jag hade aldrig behövt vända honom. Godmorgon älskling sa jag som vanligt,när jag steg upp. Drack en kopp kaffe och gick sen ut med Märta. Svettningarna var nu helt borta, men han hade ont lite varstans. Han var orolig över att han tagit för mycket smärtstillande, men jag sa att du måste ta mer på en gång. Han var ganska påverkad av sin rädsla att vara morfinborta. Han ville leva och vara med, sa han. Inte som ett kolli. Jag kan förstå det, för han var stundtals väldigt "borta". Han kom in i köket och såg på mig och frågade. Har jag druckit kaffe? Ja sa jag din kopp står där. Har jag ätit något, sa han sen. Ja en bit sockerkaka. Vi hade bestämt att gå igenom de sista pärmarna i bokhyllan och ta fram och kasta det som inte var aktuellt längre. Dan sparade allt i pappersväg, Deklarationer sen årtionden tillbaka, alla möjliga brev från instanser hade han satt in i pärmar. Vi skulle tömma skåpet och flytta ut det så att det fanns mer plats till, rullatorn och den rullstol som vi trodde skulle behövas snart. Efter en stund så var han sig själv igen och vi började sortera. Vi fnissade och log när vi hittade små lappar som vi skrivit till varandra. Alla böcker kom vi överens om att ge till hans syster, och de skulle komma vid halv elvatiden och hämta dem. Han var vanligtvis ingen som ville göra sig av med böcker som han tyckt om. Men nu visste vi båda att....det var dax. Han syster och hennes man kom och och hämtade dem och Dan var utslut. Han somnade och jag la över honom en filt. Efter ngn timme kom S och E och hon blev riktigt orolig när hon såg honom. Men jag tyckte att han var som vanligt, tror att man inte märker lika mycket då man är mitt upp i allt. Vi hade en fin eftermiddag och Dan var klar i huvudet, men hade ont lite varstanns, nu mer i armarna. Hans fötter var som små klubbor, trots att han hade stödstrumpor dygnet om och högläge. Vid halvfem hade vi ätit en gröttallrik och bestämde oss för att fortsätta se en serie svtplay. När jag satte mig ner så sa han att han trodde att det hade börjat samla sig vatten i lungorna för han kände ett tryck. Inget som oroade mig, då han fick tömma lungorna på vätska lite då och då. Men det är lätt att det kan bli lunginflammation, så jag sa ska vi inte ringa och be att få en tid, för tömning? Han hade haft 2 lunginflammationer och då måste han ligga inne några dagar och det ville ingen av oss. Nja sa han, vi ser en stund och sen kan jag resa mig upp och gå lite och se om det blivit mer. Han var lite andfådd, men lugn och vi hade det riktigt mysigt. Vid halv nio var jag tvungen att gå på toaletten och vi pausade. När jag kom tillbaka stod Dan upp och försökte liksom stretcha axeln. Då åkte hans tröja upp och då såg jag att hans mage var alldeles blåstrimmig. Jag sa oj!!! och han sa vad är det? Din mage?? tog ett kort på hans mage och höll upp mobilen, så han kunde se. Du sa jag...vi ringer palliativa teamet. Känns det annorlunda? Nä sa han, ska vi inte vänta? Nä sa jag det där är ju dålig syresättning och imorgon är det en röd dag. Det är bättre om vi får en tid och åka in och tömma så slipper vi vänta på akuten. En sköterska kom och hon sa att han behövde vätskedrivande. Han fick en pinkflaska och det tyckte han var väldigt tokigt. Nog kan jag väl gå på toan, sa han. Ja men det kan komma fort sa hon och då är det bra om du har den nära. Dan rörde sig ju inte så snabbt och han insåg det ganska fort. Han skrattade faktiskt åt eländet. Allt var som vanligt och vi pratade och skämtade, medan sköterskan ringde och fixade en tömning nästa morgon kl 8. Jag messade S och frågade om hon kunde ta Märta. Fick ok som svar och allt var som vanligt......i tio minuter till Sköterskan började först att packa ihop sin väska,när hon sa. Vi kan ju ta proverna nu istället för på tisdag om du vill? Dan tog prover en gång i veckan, för att kolla in lite olika värden. Ja va fiffigt tyckte vi. Hon började med att ta ett blodprov ,men det kom inget blod och hon provade en gång till. Sen tog hon blodtrycket, och tog sedan fram en syremätare. Jag och Dan sa att han antagligen var så sönderstucken att det kanske var därför det var svårt. Han var ju alldeles blå av alla tidigare stick, på armarna och händerna. Då reste sig sköterskan och sa till mig. -Kan jag få prata med dig? Ehhh....javisst. Gick mot köket och min enda tanke var om det var något med den vätskedrivande sprutan som hon skulle ge honom. Att han kunde liksom kissa på sig.... Istället lägger hon sin hand på min axel och säger:- Dan håller på att gå bort nu!!!! Det vore bra om ni kunde ringa barnen.......Ehhhhh ????? Det blev helt tomt i huvudet. Hon fortsatte- Jag måste gå och berätta detta för Dan nu. Hon satt sig framför honom och la sina händer på hans knän och sa: -Dan om du somnar nu är det för alltid. Du har så dålig syresättning att ditt hjärta orkar inte mer. Du behöver syre och det finns bara i ambulans. Jaha sa han och vände sig mot mig och jag kommer aldrig att glömma den blicken. Där fanns rädsla, lugn och omtanke om mig. Han sa och sträckte sin hand mot mig, jag vill vara här hemma. Jag blev så rädd att jag skulle se honom kvävas inför mina ögon. Vad händer??? när händer det? kommer han att svimma? kommer han att bli blå. Oj jag måste ringa barnen. Resten är bara fragment.....och jag förstod långt senare att jag stängt av och var i någon form av chock och det inte sjunkit in. Han var ju som vanligt.....hur kunde hon säga att han höll på att dö??? Idag för ett år sedan var sista dagen då vi delade vårt liv tillsammans i nöd och lust. Det var en fin dag tillsammans och vi hade skrattat, och pratat mycket. Vi hade varit nära, nära varandra på så många sätt. Vi hade sett varandra i ögonen och skämtade vid middagen om att nästa helg far vi till stugan. Vi hade bestämt att vi skulle säga så, fastän vi visste att Dan inte kunde orka med resan eller att gå uppför trappan. Det kändes så bra att bara säga att, nästa helg åker vi till stugan. Vi pratade om hur vi skulle möblera i rummet, för på tisdagen skulle vi få hem en säng. Vi funderade på om vi kunde ringa på morgonen och kolla när de skulle komma. För klockan 13 så skulle vi fara och skriva på testamentet. Dan oroade sig för hur sjutton han skulle komma i och ur bilen. Det löser sig sa jag. Men det blev aldrig så.

Så skönt att vara ledig efter en ganska lååååång arbetshelg. Åtminstone känns det så i kroppen. Men nästa helg är jag ledig och det blir skönt. For in lite tidigare igår på jobbet och det var så vackert ute med solen som lyste så fint på alla snötyngda träd. Men nu räcker det med snö om du frågar mig. Men tror inte att väderguden lyssnar på mig utan han har nog containerlass med snö att vräka ut.....suck. Har inte julpyntat så mycket, utan hade bara min lilla gran, en ljusstake och en prydnadsren. Men idag tänkte jag hiva ut den lilla granen och ställa bort de andra två grejerna. Märta har inte kommit ur sängen än och även om hon är morgontrött så brukar hon i alla fall masa sig upp för att gå ut. Men hon följde ju med mig på jobbet i helgen så hon kanske oxå känner sig sliten hahah Det är starka minnen av denna dagen för ett år sedan....... Dan ville fara och hälsa på någon.....varför han var så angelägen vet jag faktiskt inte. Men han sa: Om ngn har något osagt så är det viktigt. Minns att jag tyckte det kändes olikt honom och lite märkligt. Vi for på apoteket och sen hem till hans syster. Han var ganska slut på men vägrade när jag ville köra fram till bron. Så istället gick han från parkeringen med rullatorn. Han hann bara in när han började toksvettas, vi drack kaffe och det började rinna svett nerför ansiktet. det räckte inte med papper och till slut fick han en handduk. Vi såg en stund på skidåkning där och sen vände vi hemåt. Vid middagstid upphörde svettandet och vi åt lite och satt oss i soffan. Jag hjälpte honom att byta byxor och bäddade om honom med filten. Han tog mig i handen och sa att det kändes så fel att jag skulle "behöva" hjälpa honom med allt. Att det skulle vara så tungt för mig och att han behövde väcka mig på nätterna. Minns att jag svarade: Men älskling om det varit omvänt hade du gjort detsamma. Han såg på mig och hans ögon var spegelblanka både av lite feber och av att han var lite ledsen. Kunde bara hålla om hans fingrar då hans brutna tumme gjorde ont. Vi pratade lågt och försiktigt på något konstigt sätt. Om hur mycket vi älskade varandra. Den kvällen orkade han inte lägga sig en stund i sängen, utan jag pussade honom godnatt i fåtöljen och gick och la mig. Vi skulle få en säng som vi skulle kunna ställa i vardagsrummet, så han kunde vila där när han ville och lättare att höja sängändan. I vår säng hade vi klippt sönder madrassen så att det kunde stå en portabel förhöjare där. Men Dan fick mer ångest av att ligga i sovrummet och sova. Tror själv att han fick så mörka tankar av det. Vi bestämde att vi skulle flytta ut möbler ur sovrummet så att en rullstol skulle kunna rymmas eller en lyft. På dagen kunde vi gå och lägga oss och vila en stund tillsammans. Jag behövde oxå mer plats när han skulle vändas på. Det var nog ingen som anade hur illa det var faktiskt, med hans allmäntillstånd. Men det var så han ville ha det, inte oroa nära och kära. Minns att vi hade en fin och speciell kväll och jag blir varm i kroppen av att tänka på vårt fina samtal om sen.....men att sen skulle komma redan nästa dag det trodde jag inte då. Älskade Dan.....tack för all din kärlek och allt fint du sa till mig den kvällen. Älskar dig till månen och tillbaka.

Tänkte på vad vi gjorde idag för ett år sedan....Dan hade några dygn kvar att leva. Men det visste vi inte just då även om vi visste att det fanns framför oss. Han var väldigt angelägen om att vi skulle göra något. Jag var nog inte så pigg på det,då han hade svårt att gå och att han var lite småvirrig. Hans brutna tumme värkte (skelettet var skört)han ville hälsa på folk och var bestämd om att han ville laga mat. Själv åt han ju bara sockerkaka och gröt. Men han ville göra något "vanligt"och han tyckte om att pyssla om mig. Tog ett tag att ta sig in i bilen, och jag försökte vara mer hurtig o,ch glad än jag var. Köpte kött och terriner men inget besök hos någon,då de vi kontakter var upptagen med annat. Han var trött när vi kom hem men ändå ivrig. Han åkte fram till diskbänken och öppnade dörrarna så han rymdes med benen. Sköljde sparris och gjorde ordning köttet. Det var sista gången han gjorde de perfekta köttbitarna åt mig. Vi åt och han försökte äta han med men det gick inte,så han satt bara och log medan jag åt. Vi såg på TV och höll varandra i handen. Jag var så trött av att koncentrera mig på att inte tappa tålamodet,utan vara lugn och som vanligt. Hade hjälp honom tidigare med att fylla dosetten. Han hade många piller, men det tog säkert 1 1/2 timme. Han var så förvirrad,och liksom son om att han tappat korttidsminnet. Han kunde ha lagt ner ett piller,för att sen börja om igen på samma piller. Helst hade jag sagt låt bli jag gör det där. Eller låtit honom greja på och den fixat till. Men då blev han bara frustrerad och istället satt jag bara "och stod ut" Det är smärtsamt att se den man älskar uppföra sig som dement. Tur att det inte satt i hela tiden,utan att han var som vanligt ibland . Älskade Dan vad jag är glad över våra sista fina dygn. Vi pratade på ett annat sätt,det var smärtsamt men ändå fint så här efteråt. Du sa inte längre vi utan du. Du var glad över att jag skulle få ett till barnbarn. Du sa att du gjort ordning det mesta av de viktiga pappren, att det bara var de sista pärmarna kvar,att sortera. Vilka papper som var mer viktiga osv . Nu sitter jag här och känner och minns allt. Tårarna rinner,men det finns så mycket kärlek i dem . Älskade du,vad fint vi hade det . kommer alltid att minnas de där dagarna med mer kärlek än sorg . Smärtan får aldrig solka ner och ta över det fina. Visst gör det ont,men jag har haft den stora lyckan att få älska och bli älskad. Käraste Dan du finns i mig och jag älskar dig.

Vilken skön dag och fint väder. Solen lyser och jag njuter av tiden innan jag skall fara på jobbet. Nu är ordningen återställd tycker lilla Siv. Nu har hon lagt sig under min haka och kurrar som aldrig förr . Vi har haft Nattgäster...M och deras lilla valp har varit hos mig. Både för sällskap och skydd för raketer och smällare. Lilla Ruth som valpen heter, låg i mitt knä igår och Siv var inte så nöjd med det upplägget. Så nu är allt som vanligt och gästerna har fariy hem till sitt. Det är så vackert och har haft både ekorre och rådjur på besök idag. Snön ligger på träden och solen värmer inte direkt,men fint är det. Det är många dom är ute och promenerar och jag önskar att jag hade lite av den lusten. En gång per dag går jag en längre sväng för Märtas skull. Men det är en av tio gånger jag tycker det är skönt. Allvarligt??? Skitråkigt tycker jag och försöker uppskatta promenaden med: att det är i alla fall skönt att gå in igen. Hade köpt lite gott dom jag tänkte vi skulle äta igår....men inte ens godis orkade vi med. Jag åt 2räkmackor och M nästan en hel pizza i omgångar. Så vi orkade varken efterrätt, chips,ost,kex eller ngt annat gott. La oss vid halv tio och sovgott. Åh så jag längtar efter att få träffa människor!!! Som inte behöver blöjor eller matas hahaaa. Skämt åsido att få kramas och skratta och få mänsklig närhet skriker i mig. Har tänkt en hel del de sista dagarna på att det här året 2021 skall bli ett glädjens år och livet skall komma sakta men säkert till mig. Känner det redan nu i och med att jag längtar..... Jag förväntar mig att jag skall kunna sitta ute och sippa på en kopp kaffe och känna att: Jag har det bra Är glad för att det kan jag se hos min fina djur familj. De trivs och har det bra och det känns då fint. Jag har skapat det åt dem. Möjlighet att få gå lös och naturen runt knuten. Ser framemot att få måla, gräva och fixa här. Finns en hel del att göra och önska. Kommer inte att hinna eller ha råd med allt jag vill göra,men jag har inte bråttom. Gott nytt år....kom till mig ....2021